Artur Smolyaninov drabbad av insikt om krigets vansinne

Först en Varning till känsliga - till alla er som älskar krigsfilmer, spelar amerikanska eller pseudo-amerikanska krigsspel och drömmer
om att få vara en modern Hi-Tech soldat och få kicka some butt (dvs mörda diverse folk i fattigare delar av världen).
Läs ej vidare då jag normalt absolut avskyr krigsfilmer, en hemskt barnslig genre för män som förblivit pojkar. Oftast är de både äckligt
patriotiska och sliskigt sentimentala när soldatbröderna dör till sammetslen filmmusik, snyft så gripande - NOT. Krig är trams och vansinne.
Bara ett fåtal krigsfilmer har jag gillat genom åren, bl a det amerikansk-japanska mästerverket Tora! Tora! Tora! från 1970, den ultimata
Pearl Harbour filmen (som utklassar den nyare skräpversionen) där mästaren Kinji Fukasaku's bilder på de uppradade japanska soldaterna
i gryningen har Power och explosionerna och den studsande propellern slaktar alla trötta nyare CGI-effekter i diverse blockbusters.

Nå, denna ryska film har en liten del av ovanstående nämnda högstämda sentimentalitet när soldatbröderna till slut börjar att dö, men är ändå
liksom de flesta andra ryska filmer jag sett på temat uppfriskande opatriotisk. Filmen handlar alltså om slutskedet av sovjetunionens katastrofala
krig i Afghanistan 1979-1989 och om några unga grabbar som tränas och slutligen posteras på en ödsligt belägen bergknalle. Det blir en hel del
explosioner som är kompetent gjort (filmen är påkostad och ser verkligen läcker ut) men mestadels är det vardagligt drama om soldatlivet, och
det är skildringen av kasern- och posteringslivet som känns mest intressant tycker jag (fast stridsscener och explosioner tråkar ut mig då förstås).
Om filmen har något budskap så är det idiotin med detta krig och soldaternas öde, likt de amerikanska vietnamveteranerna, som har traumatiserats
helt i onödan och sen behandlas som något katten släpat in när de återvänder hem till en förmodat eländig tillvaro

Filmen börjar 1988 i sibiriska Krasnoyarsk och en grupp unga män skeppas iväg till grundträning på en rysk bas i Uzbekistan. De skall till kriget i
Afghanistan och slåss mot Mujs - muhjaheddins, de "imperialiststödda" rebellerna och stödja den allierade afghanska regeringen.
Ack, så fel de hade sovjeterna, ungefär lika mycket fel som USA i Vietnam (vilket arkitekten bakom Vietnamkriget Robert McNamara medgett i
en fascinerande dokumentär), vietnameserna slogs inte så framgångsrikt i 1a hand för att införa kommunism utan för frigörelse från alla former av
kolonialt förtryck - frigörelse (OK att ett förtryck ersattes av ett annat sen, kommunism är inget party), samma i Afghanistan.
Vi har bl a Volodya (Aleksey Chadov), Chuganov (Ivan Kokorin), Lyutaev (Artur Smolyaninov) och konstnären Petrovsky (Konstantin Kryukov)
som ser poetiskt på tillvaron. De drillas av karismatiske veteranen sergeant Dygalo (Mikhail Porechenkov) och väl i Afghanistan placeras de i....
guess.... jo, kompani 9 ,där sergenaten Khokol spelas av regissören själv, Bondarchuk.
De gör patrulltjänst på en avlägsen bergknalle där de skall bevaka en konvojväg och snart bryter helvetet löst, bara någon månad innan Gorbatjov
beslutade att dra sig ur Afghanistan. Filmen är baserad på verkliga händelser från höjd 3234 i Khost provinsen, Afghanistan.
widescreen 5.1 ryskt tal med engelsk text, trailer och bildgalleri (134 min)

Back