Januari 2011: Såg om Lily (för 10e gg ungefär, såg den en 3-4 ggr när den först släpptes på DVD och sen ca 1 gg per år) och nu gjorde jag det med kritiska ögon. Var den verkligen så bra som jag påstått tidigare eller är det lättköpt teenage angst till klatchig estetik som vissa kall-hjärtade teknokratsjälar anser (filmen har ju delat tittarna i 2 läger)? Svaret blev inte överraskande åter:

Ett absolut filmmästerverk och ännu min filmfavorit detta årtusende ihop med Requiem For a Dream. Det bästa ungdomsdrama jag sett,
ett nästan plågsamt vacker film, ja, en av de vackraste filmer jag någonsin sett. En film som påminner en om hur ont det faktiskt kunde göra
att vara ung, att vara i tonåren i ett limbo mellan barn och vuxen.
Hypnotiskt fascinerande och ett visuellt enastående filmexperiment av Iwai och fotografen Noboru Shinoda, och detta trots att den
var den första japanska långfilmen som spelades in på digital HD video, men alltså också även ett ibland både grymt och dystert drama
om plågade japanska ungdomar. - Om 14-åringarna Yuichi Hasumi (Hayato Ichihara) och A-studenten, den begåvade Shusuke Hoshino
(Shugo Oshinari) vars enda ljus i tillvaron är kärleken till den eteriska popsångerskan Lily Chou-Chou, vars musik sjöngs av den i Japan
populära och just eteriska sångerskan Salyu. - Om skickliga pianisten Yoko Kuno (Ayumi Ito) som mobbas av de andra flickorna och flyr
till sin musik och Claude Debussy, om stackars Shiori Tsuda (Yu Aoi) som tvingas till prostitution och som inte kan fly överhuvudtaget.
Glömde jag att nämna att soundtracket också är magiskt vackert ?

Efter en sommarlovsresa till sydön Okinawa 1999 förändras Hoshino och blir en plågoande som styr gänget med en järnhand (scenerna
från ön är inspelade av skådespelarna själva med handkamera). En stor del av filmen är bara text på skärmen, från det chatt-rum tillägnat
Lily där de båda grabbarna samtalar med varandra och andra under sina nicknames, Philia och Blue Cat. Intressant är att de frånvarande
vuxna i filmen, när de väl är med, ger ett om barnen omtänksamt intryck, som snälla lärarinnan Osanai, och att tonåringarna/barnen verkar
skapa sitt helvete helt på egen hand, en grym insektsvärld där äta eller ätas gäller. Här kan jmf t ex med svensk foträt ungdomsfilm där alla
barn är goda och fullärda med etisk samhällsmoral, istället för den brutala hackordning och djungelns lag som de facto råder barn emellan.
Ja erkänn, minns tillbaka till tonåren där barndomens relativa idyll gick över i de oroliga tonårens skrangliga bro till vuxenlivet, över en mörk
ström av känslo- och hormonstormar och med en tilltagande insikt om det mänskliga varat, att livet kanske inte alltid blir ett party. Att hitta sin
egen väg i livet, men utan att sticka ut för mycket, utan att tilldra sig predatorernas, klassens plågoandars intresse - man vill ju inte bli mobbad.
Iwai går under ungdomsfilmsytan, som i introt till David Lynch klassiker Blue Velvet , ner i villaidyllens gräsmatta och the cruel insect world.

All About Lily Chou-Chou är en både känslomässig och visuell fullfrontsattack från en av Japans mest begåvade regissörer med fina
filmer som t ex Swallowtail Butterfly, Love Letter, April Story och Picnic på meritlistan. MEN en varning utfärdas:
Det här är en lång (2 h 26 min) och delvis experimentell nydanande och unik film, fragmentarisk i stilen, som tycks dela filmälskarna i 2 läger, de som dyrkar filmen och de som avskyr den, alltid ett bra tecken på att en film är något helt utöver det vanliga. Kolla in t. ex de fina omdömena på IMDB (internet movie data base).
Själv har jag nog ännu inte (per 2010) sett en bättre film det här årtusendet även om Darren Aronofskys "Requiem For a Dream" utmanar.
Om igen, soundtracket av Takeshi Kobayashi med sång av Salyu och med Debussys pianomusik är fantastiskt, magiskt.
Anamorfisk widescreen 1.85:1, 2.0 stereo, 146 min. Extra: En intressant och fyllig dokumentär Making of 55 min med bl a Iwais inledande internetexperiment novellen/chattforumet Lily Chou-Chou och sen hans arbetsmetod, hur fint han jobbade i scenerna med sina unga oerfarna skådisar, musikvideon "Wings That Can't Fly", biography Iwai, trailrar, och sheet (se bild ovan vänster) med en textessä av Shunji Iwai.
Det man gärna skulle ha sett i Making of också var ett snack med geni-fotografen Noboru Shinoda som trots att det är den 1a digital HD video-filmen i Japan nog inte liknar något annat jag sett i visuell skönhet - risfälten, ungdomarna, klassrummen, hur skedde denna magi?

Vart tog Shunji Iwai vägen sen?

När Iwai gjorde ALCC 2001 stod han på toppen av sin konstnärliga förmåga och han hade efter några hektiska år från början av 1990-talet skapat en rad enastående och unikt personliga filmer. Sen följde i regiväg en kortfilm och, i mina ögon, något lättviktiga Hana och Alice 2004
och 2006 en dokumentär om vännen och store japanske filmskaparen Kon Ichikawa, samt manus till andras filmer.
Iwai är idag delvis bosatt i USA och nästa år, 2011, skall Iwai's nästa projekt visas..... en v-a-m-p-y-r film, japp, en vampyrfilm på engelska
med amerikanska skådisar. Vampire har Kevin Zegers i huvudrollen som vampyrlärare och matintresse i sina kvinnliga elever, en romantisk vampyrfilm. Ryyys, låter som en ordentlig kraschlandning det , men jag hoppas innerligen att Iwai efter alla dessa regilösa år inte är pinsam