(US DVD) (The Lovely, Lovely and...... yes, Lovely Dimple Kapadia)

OBS! Allt nedanstående är skrivet av en man under påverkan. Jag är synnerligen mottaglig för kvinnlig skönhet och själfullhet i kombination, och denna fina aktrislegend däckade mig

Story, screenplay, dialogue and direction - Farhan Akhtar. Denna multibegåvning (skådis, producent, regissör, sångare m.m.) f. 1974 slog igenom med en jättebang iom denna
som svepte hem storslam vid Filmfare utdelningen. Han följde upp med fina Lakshya (2004, Hrithik Roshan, Preity Zinta) och senare bl a med blockbustern Don och som skådis
i en av 2010 års bästa filmer Karthik Calling Karthik. I januari 2011 såg jag om denna moderna Bollywood-klassiker och därför en del extra ord om filmen:

Detta är ett relationsdrama om 3 vänner kring 30-årsåldern, ja nästan ett melodrama i såpastil rentav. Inte normalt min påse MEN det är lysande gjort med fenomenalt skådespel
från de 3 huvudrollerna och Dimple Kapadia (och utmärkt från de andra också) och med känslig regi därtill från the wunderkid. Kärlek vs. förstelnade konventioner har man sett
zillioner ggr förut även om det här görs utmärkt men det är skildringen av kamratskapet och dess prövningar som känns så fräsch och äkta.
Man "vågar" sig också på ett kärleksförhållande mellan en yngre man och en äldre kvinna (en big deal i Indien tydligen och ett närmast skandalöst konventionsbrott) och kanske
så ger Farhan Akhtar efter för just dessa unkna konventioner och klistar på ett förskräckligt "Happy End", men glöm de pissiga extra 5 minuterna på slutet (kanske höll produ-
centen en pistol mot Farhans huvud) och njut istället av de första 180 minuterna och av vad som blivit en modern hindifilm-klassiker.

Filmen handlar om de tre vännerna Siddharth (Akshaye Khanna), Akash (Aamir Khan) och Sameer (Saif Ali Khan) och filmen börjar när Sids älskade ligger döende på sjukhus.
Sid och Sameer sitter i sjukhusets väntsal och talar om förr, om Akash och om hur splittringen mellan Sid och denne gick till. En Flashback följer till universitetets examensfest, hur Akash möter Shalini (Preity Zinta) 1a gången, de 3 vännernas Goa-semester och filmens humorinslag när Sameer möter och blir kär i en schweizisk backpacker-turist, hur Akash
blir ovän med Sid och och hur vännernas vägar skiljs åt. Akash lämnar för att sköta faderns kontor i Sydney (självklart i extremt lyxläge i Sydney Harbour) och möter kärleken, igen,
i form av Shalini som besöker sin morbror. Konstnären Sid möter den ca 15 år äldre, (tidigare?) alkoholiserade och frånskilda inredningsarkitekten, den själfulla och sköna Dimple Kapadia som är olycklig och övergiven då hennes svinpäls till ex-man sett till att hon inte får möta sin dotter. Av de 3 kärlekshistorierna i filmen: Akash/Aamirs med Shalini/Preitys, Sameer/Saifs med Pooja/Sonali Kulkarnis och Siddhart/Akshayes med Tara/Dimples är det nog meningen att Aamirs med Preity skall vara det centrala numret och det är helt OK, Zinta är ljuv och Aamir är bra men för mig är kärlekshistorien mellan Siddhart Sinha och Tara Jaiswal den i särklass mest gripande av de 3 fast också den mest frustrerande (för en romantisk västerlänning?) av skäl nedan. Men Aamir är verkligen mycket bra som den glade, skojfriske i trion och rör en när även han drabbas av djup kärlekssorg.

Akshaye Khanna och Dimple Kapadia (OBS! varning för fet spoiler nedan)

Akshaye, ofta allvarlig och lite butter i sina rolltolkningar är tveklöst en av Bollywoods inte bara allra bästa skådisar utan också en av de mest underskattade. Oförtjänt har han
hamnat utanför den allra mest intensiva stjärnglansen. Han är en personlig favorit och han är fantastisk i denna film även om ALLA är mycket bra, nästan inte en enda falsk ton i hela filmen (utom i slutet). När bomben slår ned och han upplever The Big, Once in a Lifetime Love i form av den sorgset själfulla Tara känner man det själv ända ner i tårna (och OK, jag medger att Dimple Kapadia sänkte mig också), briljant skådespel från båda. En annan både vacker och känslig scen som fastnat är när Akshaye sitter på stranden i Goa och tröstar stackars Deepa (Samantha Tremayne) en skolkamrat, en flicka som är hopplöst kär i den helt ointresserade Akash, och han tröstar henne med filmens kanske vackraste ord.

Tara Jaiswal - en själfull kvinna i sina bästa år (The Lovely, Lovely and...... hmm, let's se, aah yes, the Lovely Dimple Kapadia)

Jag visste Nada om Dimple Kapadia (f.1957) innan jag såg denna film för 1a gg för en 7-8 år sedan men hon är en fin och flerfaldigt prisbelönt filmaktris inom indisk film och som inledde sin aktriskarriär redan 1973 i en smash hit av Raj Kapoor. 16-åringen golvade hela indiens befolkning och snappades bort av äldre stjärnan Rajesh Khanna för lammkött-tjänstgöring och först efter 10 års giftermål återvände hon till filmen. Hennes svärson heter för övrigt Akshay Kumar (gift med hennes dotter Twinkle Khanna, ett tag filmstjärna även hon). Dimple betraktas allmänt som en mycket skicklig aktris och som en av Bollywood-historiens största skönheter och hon gör en film då och då än idag, när hon känner för det
(bl.a fina Being Cyrus från 2005).

OK, tillbaks till filmen. Parets förhållande är meningen att vara filmiskt djärv och utmana konventionerna och varken Sids moder, eller för den delen Tara själv rentav, vill se sonen fördärva sitt liv ihop med henne. En frånskild kvinna som fråntagits sin dotter kan tydligen lika gärna dö i Indien, hon är inte värd ett ruttet öre. Men vad ännu värre är, hans 2 vänner begriper heller ingenting och hånar Sid när han berättar om sin kärlek till Tara, och detta efter att de faktiskt umgåtts (på födelsedagsfest) en hel kväll med denna BEDÖVANDE
sköna kvinna. Yeah, Right! Snacka om kulturkrock då detta skulle vara otänkbart i en västerländsk film. Hon sopar ju banan med de andra kvinnorna (eller flickorna) i filmen, och
då talar vi om megasötnosar som Preity Zinta då. Hon är en självständig yrkeskvinna, en (om än sorgsen) arkitekt, erfaren, själfull och vacker (och "bara" 44 år när filmen gjordes)
= fet MILF alert.
Det blir den här konstiga filmfiktionen, som när Michelle Pfeiffer slet i en korvkiosk med Al Pacino eller Aishwariya serverade burgers på hak i Aa Aab Laut Chalen, i verkligheten skulle ju folk överösa dem med frågor varför de inte satsade på att bli filmstjärnor i Hollywood eller Mumbai istället. Och mer troligt här är väl att Sids moder och de 2 vännerna
skulle säga att de pga det indiska samhällets rådande mossiga konventioner skulle ha invänt mot parets förhållande normalt, men att de förstår honom då hon ju är den största skönhet de sett, ja hon skulle rentav kunna vara en legendarisk filmaktris som.... som.... t.ex Dimple Kapadia.

Verkligen troligt, verkligen, men om det de facto är troligt så är det bara .... ledsamt. Skit i traditionerna! Konventioner är till för att brytas och fet varning för ett pissigt slut! Jag är
en sucker för L'Amour Fou filmer och hade gärna sluppit den påklistrade 5 minuters-epilogen. Den där, och nu överdriver jag litet, Sid 6 mån efter Taras dödsbädd ser en ung bimbo
med uppnosiga bröst och vips omedelbart glömmer bort den gamla haggan. Yeah, Jippi, nu kan han få 118 barn med denna avelsko och göra mamma, grannarna, producenten och
den breda indiska filmpubliken nöjda. Yeah, Jippi, nu är vi ju 3 polare med lammkött och jämna par vid middagen, Yeah, Jippi, That's Life. Konventioner och borgerlighet, de ä grejer dä. Slutet gott, allting gott och alla är glada........

Nej! Stopp! No! No! Självklart suger slutet. Hade regissören verkligen vågat sig på något spännande och utmana konventioner så hade han låtit Tara tillfriskna och filmen slutat
med 6 vid bordet, fast med Tara vid Siddharts sida för en lycklig framtid ihop. För trots allt, Big Love är ju faktiskt Big Love och det enda som verkligen betyder något (ja, jag är en hopplös romantiker).
Eller kanske hade filmen iof sig kunnat ha med Taras död, alltid filmiskt effektivt i ett såpa-melodrama, men med en avslutande narratorsröst (t.ex Sameers) som berättar att Sid till
slut mötte en ny kvinna, fick barn, blev en aktad konstnär, fick barnbarn och rentav barnbarnsbarn och att han älskade dem alla innerligt - MEN att det inte gick en dag, inte en timme, under resten av hans liv utan att han tänkte på sin tid med den sorgsna Tara, på den tid de aldrig fick ihop och på de gånger solen bröt igenom och hon log.
Orson Welles hade nog inte avslutat filmen som Farhan Akhtar? Men som sagt, till debutregissörens försvar, kanske stod producenten med en laddad pistol mot hans huvud, med fradga kring munnen väsande: Konventionerna! Tänk för i helvete på konventionerna! Skräm inte iväg publiken och stålarna, nu gör du en kväljande och sötsliskig happy end, annars...

Anamorfisk widescreen, 5.1, sex sånger med engelska subs.185 min. Amerikansk lågprisutgåva från Excel-Spark med en del sedvanliga frysningar och pixlar här och där på andra halvan av filmen. Finfint soundtrack och inte minst då den andra, titellåten Dil Chahta Hai (the heart wants)

Back