India Moserbaer DVD edition US/UK Eros DVD edition

25 januari 2011 kl 03 på morgonen: Så såg jag då om denna film för första gg på ca 10 år och jag minns att Dil Se var en av de första indiska filmerna jag
såg på DVD. Den gg var det den gamla kackiga Eros utgåvan med rejält kapade bildkanter och inbränd engelsk text (bild till höger). Nu såg jag den indiska
lågprisutgåvan på Moserbaer (bild vänster) i widescreen och med ljud i 5.1 eller 2.0 och bortagbara engelska subs, men bilden var ännu rätt suddig och kanske
var kanterna kapade också (?). Jag är iof sig tacksam att jag överhuvudtaget fick se den igen men är det någon bollywoodfilm som förtjänar en restauration och
ny DVD och Blueray utgåva så är det detta Mani Ratnam's mästerverk. Höll filmen för en omtitt med kritiska ögon, stod sig mina lovord ?
Film har varit mitt största intresse under hela mitt liv. Jag har jobbat på bio, gått på Cinematek, gått på bio jorden runt, jag har samlat på film, läst om film och drivit
en dvdbutik samt driver nu denna filmsida sen 10 år tillbaka, och även om jag inte läst filmvetenskap så tror jag att jag åtminstone börjat förstå vad som är en bra film.
Jag tycker om regissörer som använder filmmediets visuella möjligheter och som vill påverka en känslomässigt eller likt en Buñuel gissla en med underfundig humor.
En självklarhet kan man ju tycka, men nej, nej bland "finkritiker" anses detta vulgärt och de ser helst filmad teater t. ex en dysfunktionell svinalänga-familj som bråkar
vid ett brittiskt arbetarhems-middagsbord, man skall lida och visuell filmmagi är ett skällsord. Skall det vara något visuellt skall det vara med iskallt gråblått foto om is-
kalla personer och regisserat av en hjärtlös filmteknokrat som Haneke, eller möjligen om människor som klafsar i lera till sina hus med gul snö kring knutarna.
Dil se är alltså inte en film för dessa personer. OK, med mina ovan nämnda förvärvade filmtyckar-parametrar, hur var då filmen? Jo.....

The Greatest Love Story Ever Told

Det behöver inte uttryckas svårare än så. Jag är en hopplös romantiker och älskar filmer om desperat och omöjlig kärlek, L'amour fou och denna film är inte bara den
mest romantiska jag någonsin sett, den är också den kanske allra vackraste och den är definitivt den med det mäktigaste slutet. Filmhistoriens starkaste Feel Bad slut,
det både mest sorgliga, det mest gripande och det vackraste. "Tell me just once that you loved me..." . En film för alla som har en romantiker bakom den tuffa fasaden,
för alla som någon gång älskat och som upplevt sin Big Love, något man bara gör en gång i livet (för visst är det så, man får bara en chans)

Ett Absolut mästerverk av Mani Ratnam och med nästan överjordiskt skönt foto av Santesh Sivan. Till filmens stora emotionella sprängverkan bidrar också den
underbara musiken av A.R.Rahman och Manisha Koirala's makalösa rollprestation och Shahrukh Khan's känslighet och totalsatsning i rollen.
Ja, jag vet, filmen är drygt 2,5 timmar lång och sista halvtimmen tar detta kärleksdrama en liten gir mot masalafilmens område då det blir några ev. onödiga actionsscener och
Shahrukh börjar flippa ur och gå in i Hypermode ihop med de alltför hysteriskt uppskruvade poliserna med Piyush Mishra (store musikern) som säkerhetspolis i spetsen.
Men separatistgruppen är alla bra och nedtonade och bl. a Aditya Srivastav och Meghnas "syster" Mita är bra i biroller. Observera även att Preity Zinta gjorde sin filmdebut
i den här filmen och även hon är mycket bra, nedtonad och naturlig i en ganska liten roll. Men, Shahrukh får det ändå att funka och räddar upp det med det enastående slutet
och jag kan ändå inte tänka mig någon annan göra rollen bättre. Shahrukh och Manisha är dynamit ihop.
Filmen har alltså några skönhetsfläckar men måste ändå anses vara ett filmmästerverk.

Mani Ratnam blev tamil-regissören som på 1990-talet förnyade den indiska filmen med sina gripande kärlekshistorier placerade mot en politisk kontext, bl a med religiös terror
och upplopp i Bombay (1996) och i Dil Se med en separatiströrelse uppe i Assam, i nordöstra Indiens hörn som kämpar för frigörande från smältdegeln Indien efter årtionden
av brutal repression (jmf senare avseende Bihar med 2003 års hyllade Hazaaron Kwaishein Aisi). Ratnam blev den som de stora hindi-bollywoodstjärnorna ville göra film med.
Han gjorde dock kommersiella filmer och använde sig därför medvetet av bollywoodfilmens melodrama format och tog upp frågorsom kärlekens makt/oförmåga mot våldets,
indoktrineringens och hämndens brutalisering av människan.
Dil se är en unik och modig kärlekshistoria utöver det vanliga som dunderfloppade i Indien men som tokhyllades i hela övriga världen. Shahrukh lär ha sagt att Dil Se var minst
10 år före sin tid i ett Indien där man då mest var vana med masala popcorn blockbusters

Manisha Koirala år 2010 Det storartade CD-soundtracket

Bild höger - originalsoundtracket på Indian Venus CD (Music: A. R. Rahman) 1. Chaiyya Chaiyya (Sukhwinder Singh, Sapna Awasti) 2. Jiya Jale (Lata Mangeshkar, M.G. Sreekumar)
3. Dil Se Re (A.R. Rahman) 4. E Ajnabi (Udit Narayan, Mahalakshmi) 5. Thayya Thayya (Sukhwinder Singh) 6. Satrangi Re (Sonu Nigam, Kavita Krishnamurthy)
Bild till vänster - Manisha våren 2010, blev en 40 årig nepalesisk milf under året. Efter Dil Se dyrkar jag henne förstås, även om en del av hennes filmer när hon var på botten som Market
och tjejbuddy filmen Paisa Vaisool var plågsamma att uthärda. Bli medlemmar i Manisha kyrkan ni också - se Dil Se

Handlingen

L'Amour Fou i Indien när kärlek uppstår mellan den undersökande journalisten Amar Kanth Verma (Khan) och den hemlighetsfulla, undflyende Meghna (Koirala)
som visar sig vara en terrorist alt. separatist alt. revolutionär och en självmordsbombande sorts svart änka. Där finns också en fin Preity Zinta som Amar's utvalda,
men som går en hopplös match om Amars hjärta mot den fascinerande tystlåtna och sköna Meghna.
Amar jobbar på radiostationen All India och han reser runt i indiens nordöstra delstater inför nationens 50-årsfirande och intervjuar folk inkl. självständighets-
kämparna om deras åsikter inför högtidsdagen. På en blåsig järnvägsstation ser han en glimt av en kvinna inkurad i en svart slöja, han försöker envetet
få till en konversation utan att lyckas, och hon försvinner snart i ett tåg mot motsatt håll. Scenen övergår i det första magnifika sång/dansnumret som utspelas på ett
tåg i rörelse genom ett frodigt nordligt indiskt bergslandskap. Sen ser han Meghna igen och han uppvaktar henne envetet och på en bussresa i Ladakh, högt uppe i
Himalayas berg kommer de till slut varandra nära. Bussen går sönder och tillsammans med några andra passagerare beger de sig ut på en 2-dagars bergsvandring
via bl a ett buddhistiskt kloster. Bilderna inkl. ett fantastiskt sång/dansnummer är bland de vackraste jag någonsin sett, i någon indisk film eller någonstans annars.
De kommer ifrån varandra igen för att åter mötas i vad som leder upp finalen, filmhistoriens kanske allra mest sorgliga men vackra slut

Shahrukh

Jag är hopplöst svag för storartade Feel Bad looser porträtt på film och är det något Shahrukh är bra på så är det att gestalta sådana tragiska svaga älskare, t ex som
klassiska drinkaren Devdas och här då Amar. Forbidden doomed love, ja, låter som den romantiska biten ur min favorit filmgenre amerikansk Film Noir.
Khan var vid den här tidpunkten troligen Bollywoods allra största manliga stjärna och även om han inte var känd som någon stor karaktärsskådespelare så var han
alltid mycket Likeable, mer känslosam än macho. Själv tycker jag att han funkat allra bäst i mindre mer icke-mainstream filmer som den här, eller t. ex Asoka.
Visst, Shahrukh spelar över lite i delar av filmen och närmast hyperventilerar mot slutet av filmen, men det sker inom masalafilmens tradition och är ett medvetet stil-
grepp av Ratnam och visst är han gripande i sin desperata kärlek till den undflyende kvinnan i svart

Manisha

Manisha Koirala's rollgestaltning är trots sina rätt få repliker ingenting annat än oförglömligt MAGISK och 100 % perfektion. Hela tiden. Inte en blick, inte ett ord är
fel, hennes fantastiska ögon och hennes skygghet som låter oss ana något av hennes brutaliserade förflutna, hennes rädsla för de krafter som Amar's besatta uppvaktning
väcker till liv inom henne tvärtemot det dåd, den livsgärning hon drillats till under större delen av sitt liv. Manisha's rollgestaltning måste vara en av de främsta inom bolly-
woodfilmens historia.
Manisha stod här på toppen av sin förmåga och var kanske hela Bollywood's drottning, och inte bara då för sin påfallande stora skönhet utan även för sin begåvning
och hon fortsatte att stå på toppen ca 5 år till, innan hon efter Company plötsligt drog sig tillbaka från Bollywood's rampljus för att göra bisarra/vågade rollval i mer
obskyra filmer och sen upphöra nästan helt. Det sägs att hon åter börjat göra filmer igen nu
Manisha född 1970 i Katmandu, Nepal gifte sig i juni 2010 med en nepalesisk affärsman, men kommer att fortsätta sin filmkarriär bl a med sin första nepali film på 20 år.
Vissa spekulerar i att högättade (bramanska) Koirala, barnbarn till Nepals 1e folkvalde premiärminister och med släktingar som ministrar i Nepal kommer att hoppa på
politiken, hoppas att hon skippar detta och fortsätter att glädja oss i många år till med sin skönhet och sitt agerande och jag hoppas hennes äktenskap blir långt och lyckligt.
Skaffa denna film - Riv! Slit! Böna och be! Dil se (From the Heart) en film som vore önskvärd i Blueray utgåva

Back