Amy i filmhistoriens bästa slut?

En av mina favoritfilmer All Time och troligen den film jag sett om flest antal ggr. I mina ögon Brian De Palmas allra bästa film, sorgligt under-
skattad och med den underbara Amy Irving (Spielberg, din lyckans ost, datade henne vid denna tid) i en likaledes underskattad rollprestation.
Visst, för att undvika alla eventuella missförstånd här, detta är en gloriöst läcker och trashig ESP-horror-thriller så filmsnobbar göre sig ej besvär.
Men, ännu viktigare, detta är en trashig och mycket inspirerad Brian De Palma rulle från hans geniala period som filmskapare, av mig upp-
skattad till ca 1973-1984, en tid då mannen bara inte kunde misslyckas. Av alla hans filmer är det väl bara 2 som uppfyller kriterierna för en eg.
Cult Movie, en psychotron film, och det är dels hans sanslöst bisarra Phantom of the Paradise och dels så denna, The Fury, en vild ESP thriller
med helt magnifik visuell briljans, en kosmiskt skön Amy Irving och med kanske filmhistoriens bästa slut.
Med The.....zzzzz..... Untouchables var det hela över och mainstream som gällde. Ni som är kultfilmsälskare förstår vad jag menar, då var den
vilda, otämjda DePalma borta och allt det roliga över. En regissör som skuggar DePalma här är David Cronenberg som under ungefär samma tid
spottade ut fantastiska sinnesutvidgande filmer och sen efter Dead Ringers ungefär gick samma öde till mötes som DePalma.

Goddess Amy Irving som Gillian Bellaver

Jag saknar ord att beskriva hur kär jag var i sköna Amy när den här gick på bio en gång tiden, när jag var en tonårsgrabb på det glada 70-talet,
och jag såg den säkert 6-7 ggr då på bio (och väl en 30-40 ggr sen dess på VHS och DVD). Irving gör som 17-18 åriga ngt Gillian Bellaver (ja,
hon var 23-24 när filmen spelades in men jag köper det) en både modig och annorlunda rollprestation. En fullkomligt överspänd tonårstjej, en
över sina skrämmande krafter osäker, rädd och förvirrad tjej som kan få folk att blöda ..... "i make them bleed", i de kraftiga magnetfält hon
Gillian Bellaver

mot sin vilja skapar vid de mest olämpliga tillfällen. OK, det är möjligt att jag hypnotiserats av hennes skönhet men jag älskar henne i rollen och i
varje scen hon är med i stirrar man på henne. Från den 1a scenen när man ser hennes rygg då hon går på Chicagos strandpromenad med sin (enda?)
väninna La Rue (Melody Thomas), ännu glatt omedveten om de dramatiska skeenden hon skall komma att dras in i. Ja, det är klart, den där luffaren
Raymond Dunwoodie (William Finley, fantomen i Phantom of the Paradise) som följer efter dom verkar lite skum förstås. Amy ger verkligen järnet.
Lyckosten Steven Spielberg datade Amy under hennes DePalma-70-tals-glansperiod med Carrie-Fury och de var sedan gifta under 80-talet

Med filmhistoriens bästa slut? (Varning för Spoiler)

Ja, kan vara så. Man sitter iaf med gapande mun och ett stort flin och jag lovar (om ni inte sett denna sjukt underhållande film tidigare) - ni har inte sett
något liknande. Om varje Steven Seagal film slutade så här vore allt perfekt, med Seagal i John Cassavetes-kostymen då förstås.
Bara en maestro på höjden av sin skaparkraft kan komma på något så genialt inspirerat. YGTH har en plats i psychotronfilmens Hall of Fame.
Den store filmskaparen John Cassavetes är helt suveränt (förstås) Nasty som agenten Childress. Med en cigarett i handen, slickat svartklädd och med
knarrande skor mot den tjocka heltäckningsmattan charmar han med "you're a healthy, strong, young girl". YGTH blir det klassiska svaret

Handlingen

Filmen har en prologtablå "Middle East 1977" där ex-agenten Peter Sanza (Kirk Douglas) slappar på en israelisk strand ihop med sin son Robin
(Andrew Stevens) och agentkollegan Childress (John Cassavetes). Robin besitter enorma telekinetiska krafter och har lovats en plats på ett insti-
tut för ESP-begåvade ungdomar, men kidnappas av den topphemliga amerikanska myndighet som leds av härligt skurkaktige Childress i ett arrangerat
terroristattentat. I USA letar Peter efter någon som kan leda honom till hans son och den personen är tonåringen Gillian Bellaver som mot sin vilja besitter
samma ESP krafter som Robin, och i våldsamma syner får kontakt med honom. Problemet är bara att folk börjar att blöda kraftigt i det magnetfält hon skapar.
Filmen har en imponerande chase-scen (där bl a en ung Dennis Franz oroar sig för sin nya polisbil), en orgasmisk flera minuter lång á la bara-Brian DePalma
film slow motion-sekvens och ESP-scenerna med Gillian från Paragon-institutet hör till regissörens mest mästerliga överhuvudtaget, vi talar filmmagi här alltså,
inget mindre. Charles Durning är bra som vanligt som Dr. McKeever, Fiona Lewis är slinky Dr. Suzy, Daryl Hannah kan ses i tidig roll som elak skolflicka
och Gillian kan ses spelandes Pong. Pong! Whatever Happened to Pong? (En Frank Black låt) - alla dataspelande ungdomar, en gång härskade Pong.
Ja, filmen har ett praktfullt pampigt soundtrack av John Williams också. REKOMMENDATION för kultfilmsälskare:
Om ni inte sett denna film (eller sett den), spring och köp i er närmsta DVD-butik (lågprisfilm) och spänn fast säkerhetsbältena
Anamorfisk widescreen 1.85:1, trailer, stills gallery - Oj, den här filmen skulle förtjäna en lyxutgåva med kommentarspår om någon

Back