En av de mest kritikerhyllade filmerna detta årtusende
inom indisk film. Ett annorlunda kärleksdrama som påminner lite om
"Dil Chahta Hai" fast mer episk och mer ett samhällsporträtt,
lite som Bollywood's version av italienska "Vi som älskade varandra
så mycket" (om den nu hette så, Ettore Scola's film iaf). Det
är oerhört sofistikerat gjort och den känns lite vagt o-bollywoodsk.
Filmen har kanske min absoluta indiska filmskådis - Kay Kay Menon,
mycket bra, och så denna Chitrangda Singh som jag ej
sett
tidigare och som också var mycket bra och så...... Shiney
Ahuja, som nog ändå går och stjäl filmen (precis
som han gjorde i Gangster,
A Love Story) som den som alltid ställer upp för sina vänner,
den som verkligen älskar och den som förstås INTE får
flickan.
Filmen inleds i svartvitt med ett tal av landsfadern Nehru om
ett enat Indien och med alla folk i fredlig samvaro och med en text om hur
denna utopiska dröm redan på 1960-talet krossats med etniska/religösa
upplopp och en allt brutalare repressiv centralregim.
Sen hoppar vi till Calcutta 1969 och den vänster-studentrörelse som
flammade upp världen över i slutet av 60-talet. Vi möter Vikram
Malhotra (Ahuja) som är kär i barndoms- och/eller studentkamraten
Geeta Rao (Singh) och som i sin tur är kär i den i kommunistpartiet
engagerade Siddharth (Kay Kay Menon). Men Siddharth är inte kär i
någon, även om han gillar och är ihop med Geeta, utom möjligen
sitt parti. Han lever för sin politik och han reser till Bhojpur, Bihar
för att organisera de lågkastiga och utnyttjade lantarbetarna i ett
väpnat
uppror mot centralregimen. Revolution. I narration får vi höra hans
brev till Geeta och varför han lämnat henne, och detta återkommer
i
filmen flera ggr när han ännu en gång drar sin väg i sin
fantasi-revolutions namn.
Studenterna i Calcutta lockades att hoppa av sina studier och gå med i
maoistiska motståndsgrupper, den s.k. Naxalism-rörelsen,
något
som än idag förekommer i många indiska delstater. Calcutta-studenternas
uppror var troligen häftigare och mer militant än någonstans
runt
om i världen (ja, t.o.m i Stockholm förekom en minipuff till vänsteruppror
då diverse överklassungdomar ockuperade kårhuset).
Sen hoppar filmen till New Delhi 1973. Vikram är nu en
entrepenör, en fixare som ordnar det ena och andra och på en bjudning
möter
han åter igen Geeta, som nu är gift med finansmannen Arun Mehta (Ram
Kapoor, också han utmärkt i rollen). Nästan mashochistiskt
kontaktar han Sid och Sid & Geeta blir ihop igen, ett tag, för snart
är det dags att leda separatisterna i Bhojpur igen.
Det är väldigt vackert filmat och fint agerat. Kay
Kay's Sid, ett rikemansbarn och revolutionär drömmare som man aldrig
kommer inpå
livet, han är lite kylig och kanske inte helt sympatisk. Geeta är
av någon outgrundlig och förmodligen orättvis anledning, precis
så (ur Vikrams
synvinkel) som det verkliga livet kan te sig, helt hängiven sin revolutionär
och kan "bara" erbjuda den ratade sin vänskap.
Shiney Ahuja, där kan vi snacka om en skådis som är underskattad.
Han är LYSANDE helt enkelt. Han förklarar Geeta sin kärlek men
kan
bara se på hur hon allt mer kärar ner sig i drömmaren Siddharth,
frustrerande och han går vidare med sitt liv, men ställer upp om
och om igen
för Geeta när hon behöver hjälp. Scenen när han misshandlas
av poliserna är kort men fasansfull, Ahuja förmedlar rädslan
och smärtorna så att
det gör ont hos en själv, vilken skådis.
Kay Kay Menon har sedermera vuxit ut till vara en av de största karaktärs-skådespelarna
inom indisk film (se honom i Gulaal - beyond words).
Shiney Ahuja vet jag inte så mycket om, men jag har sett honom i Gangster
A Love Story och han var mycket, mycket bra. Han gjorde sin film-
debut här (amazing!) och vann en synnerligen välförtjänt
Filmfare Award för sin rollprestation. Chitrangda Singh vetjag inget om
alls tyvärr
widescreen 1.85:1 originalratio 5.1 eller 2.0 hindi med engelsk text, inga sång/dansnummer,
120 min, theatrical trailer och TV promo, other trailers