Jaaa, denna klassiska Film Noir blev 2011 års sista film för mig, och ett utmärkt sätt att avrunda året om jag får
säga det själv (och vilket jag ju gör i detta nu).
Tydligen är filmen baserad på en Ernest Hemingway berättelse och under den briljante Robert Siodmak's regi
har den säkerligen inspirerat en mängd kommande filmer inom genren med sin Flashback konstruktion. Siodmak
som ju bl.a gjort pärlor som den gotiska horrorn The Spiral Staircase och Film Noir stänkaren Phantom Lady.
Filmen, den hade jag inte sett sen jag var liten då den gick på teve, svagt av mig för att vara en genre fan, jag vet.

Filmen börjar FANTASTISKT, ja faktum är att jag gillar filmens inledning bäst och den har blivit klassisk med
bl a en homage från Steve Martin filmen Döda män klär inte i rutigt. Scenen där The Swede lugnt inväntar sina
mördare. Nyversionen från 1964 av Don Siegel är mycket bra också, inte minst Ronald Regan i sin sista filmroll,
en roll som motsvarar gangsterledaren Big Jim Colfax här.
Två torpeder spelade finfint skickligt och mycket obehagligt av Charles McGraw och William Conrad (senare
som tungviktare mest känd som tevedeckaren Cannon) anländer till hålan Brentwood, New Jersey i jakten på
Ole Anderson alias The Swede (Burt Lancaster). Innan de mördar honom på hans rum terroriserar de nästan
njutningsfullt elakt personerna på ett snabbmatshak i en scen som 1946 måste ha varit långt före sin tid.
Ja, typ 50 år innan ett filmiskt lackmuspapper som Quentin Tarantino använde sig av duon i sin Pulp Fiction.

Swede jobbade på en bensinmack och var försäkrad i jobbet. Försäkringsagenten Reardon (Edmond O'Brien)
undrar varför offret lugnt inväntade sina avrättare och vad han gjort som föranlett detta öde.
Metodiskt börjar Reardon nysta i de fåtaliga trådarna bakåt i tiden, och snart står det klart att Swede egentligen
hette Ole Anderson, kom från Philadelphia och var en boxare innan han drogs in i kriminella kretsar.
In i kretsen kring Big Jim Colfax och dennes flickvän Kitty Collins (Ava Gardner).
Alla personer Reardon stöter på berättar i flashbacks, sammanlagt 10 sådana innan filmen avslutas i nutid.

Intressant nog är samtliga av de kriminella som figurerar i filmen lätt unlikeable, inklusive småkorkade Swede och
Kitty som inte är karismatisk som brukligt i sin Femme Fatale roll. Ja, Ava Gardner är förstås snorsnygg men
också ganska sjaskig och glanslös och jag vet inte om det är medvetet av Siodmak, men det känns realistiskt på
något sätt att en moraliskt genomrutten person inte blir åtråvärd för tittaren.
I vanliga fall i Film Noir genren brukar ju mötet mellan en looser-"hjälte" och en Femme Fatale beskrivas utifrån
"hjälten och/eller gangstern" vilket ju ger rovdjurskvinnan en sensuell glans, men här är det utomstående som torrt
återberättar skeendena.

Nåväl, filmen är en fet klassiker i genren och tar sig nästan in på min Topp 10 lista, men bara nästan. Kanske gör
det konsekventa användet filmen igenom av flashbacks att filmen tappar lite i fart och stuns. Det är mycket skickligt
men lite mer passion och desperation hade inte skadat. Fast inledningen med de 2 mördarna och The Swede i sin
dystra väntan på de båda är inget annat än MAGNIFIK.
4:3 fullscreen originalratio, black & white, mono engelskt tal (med engelsk text), inget extramaterial

Back