(US
DVD med det famösa kommentarspåret)
(Svensk DVD lågprisutgåva)
Anm 1. Oktober 2011: Såg om den för 10 + ggn och
kan bara konstatera att jag ändrar mig. Trots filmens små brister
i scenerna när Tierney ej medverkar, den
hysteriska rättegångsscenen och det kvalmiga Happy End slutet, så
imponerar Tierney bara mer och mer för varje gång jag ser filmen,
och fotot .......
herregud fotot. Jag har aldrig sett färgfoto som detta, inte ens i en sentida
Technicolor som Suspiria och filmens och Tierneys legend bara växer och
växer.
Denna film tar sig in på min Topp 5 lista över favorit Film Noir
rullar
Mitt första möte med Leave Her To Heaven
Min relation till filmen är att jag som ung i Paris, 1980
eller 1981, skulle gå på bio med en polare (samma som jag släpade
med till en Paris utkant för att se en franskdubbad men
oklippt Suspiria). Minns att man kom förbi några stora pampiga premiärbiografer
utanför vilka folk köade i oändliga led (i Paris står/stod
folk på gatan och inte i ngn foajé) för att
se den nyrestaurerade stumfilmsklassikern Napoleon av Abel Gance, som då
hade gått lång tid redan sen nypremiären men betraktades som
en "nyupptäckt" fransk nationalklenod.
Paris, europas filmkulturhuvudstad, tänk er folk i alla åldrar köa
i Stockholm för att se en restaurerad version av ngn svensk stumfilm typ
Körkarlen - whoo-ho-ho-ha-ha. Sverige,
där sitter vi i våra loppiga björnhudar framför grottans
lägereld och grymtar gutturalt om hur bra Persbrandt var i den senaste
Kommissarie Träck filmen,
Men, på bion bredvid utlovades en restaurerad 1940-talsklassiker och bilderna
på Tierneys ansikte fångade in en som en vilsen nattmal på
väg till en lysfyr i parisnatten.
Jag minns vidare att salongen var stor och praktfull i gammeldags stil och att
det var nästan tomt. Man stack till vaktmästaren en slant efter att
ha blivit visad till en plats i den öde
filmlokalen, så var kutymen (har för mig att damen hade en lustig
liten struthatt på huvudet, ungefär som en man spänner fast
med en gummisnodd på en svensk kräftfest och jag själv
arbetade extra på SF som biovaktmästare i många år men
fick aldrig bära denna klassiska utstyrsel). Kriminaldramat fångade
en, färgerna och Tierneys gestaltning och jag har för
mig att jag svagt mindes filmen från någon tevevisning i min barndom.
En fråga är ju om denna restaurerade filmkopia var den som gjordes
i USA (fast det var väl Scorsese inblandad i och långt senare?) eller
om detta var en tidigare restauration gjord
i Frankrike? En fråga för film-filmcineaster
Goddess Gene
Den gudomliga Gene Tierney
gör sin allra bästa rollprestation i rollen som den djupt
störda skönheten Ellen Berent, som förstör livet för
dem som står henne nära. Tierney är genuint
och kyligt skrämmande på ett nästan obehagligt trovärdigt
sätt (särskilt när man vet att hon själv kämpade under
en oerhörd press med tilltagande mentala problem) och filmen visar på
de tragiska verkningar psykisk sjukdom kan ha på en familj. Filmen är
en blandning av Film Noir och Melodrama där man, trots att detta är
en färgfilm i Technicolor, ändå på ett sensa-
tionellt sätt lyckas få den att se ut som en svartvit Film Noir med
dess skuggor (se bild nedan) och filmens fotograf Leon Shamroy
fick en mycket välförtjänt Oscar 1946 för bästa filmfoto
i färg. Den oerhört skickligt komponerade båtscenen ihop med
Tierney's fina spel, med hennes omänskligt nollställda ansiktsuttryck,
gör den till en av filmhistoriens mest skrämmande och
minnesvärda.
Det nygifta paret
Bild t.v: Leon Shamroy's sköna skuggor i Technicolor
är nästan utomjordiskt läckert och han belönades rättvist
med en Oscar. Ja, inte ser dagens färgfilmer ut såhär inte.
Åtskilda sängar förstås pga censuren
Bild t. h. Gene Tierney i den där scenen man aldrig glömmer (båda
bilderna från nätet)
Gene Tierney inte bara är utan ser också FANTASTISK
ut i filmen - överjordiskt är ordet. Hon Oscarnominerades 1946 för
bästa kvinnliga huvudroll och borde naturligtvis ha vunnit
(men förlorade till ofta överagerande Joan Crawford). Men historiens
gång har skrivit om scenariot och Leave Her To Heaven har blivit en älskad
kultfilm som fascinerar generation av gene-
ration av filmälskare, och filmens status bara tilltar och tilltar bland
filmvetare också.
Detta är tveklöst hennes stora Tour De Force
roll och både Cornel Wilde och Jeanne Crain är hyfsade utan att stjäla
något av strålkastarljuset från Tierney. Men trots Tierney
och Shamroy's
foto så kan väl inte filmen räknas till de absoluta mästerverken,
även om den är en stor personlig favorit som jag ser om ofta, ofta.
Stahl's regi är iof sig ett mycket skickligt hantverk men manuset
har för många longörer med bl a en bisarr rättegångsscen
och ett onödigt och kvalmigt påklistrat "happy end". (Omvärdering
okt. 2011 se anm. ovan - Visst är den ett mästerverk).
Författaren Dick Harland (Cornel Wilde) möter den
enigmatiska skönheten Ellen Berent på ett tåg. Hon börjar
flirta med honom och säger att han liknar hennes far (ouch, 1a varningsklockan
guys) och han blir blixtförälskad och nerbombad i skoskaften, trots
att oros-tecknen börjar att hopas. Problemet är att Ellen vill ha
honom helt för sig själv och när både hans handikappade
lille-
bror Danny och andra oönskade släktingar, som sköna Jeanne Crain,
dyker upp för att oklokt nog ockupera dem under deras smekmånad (!)
så bryter helvetet löst.
Om bara tönten Dick hade haft en hjärna hade kanske katastrofen undvikits.
Ett mysterium är det: Hon säger ju ifrån klart och tydligt att
hon vill fira sin smekmånad ENSAM med honom och inte
trängas i en lyhörd sommarstuga (kallad Back of the Moon) med hans
bror, en gårdskarl och sen dessutom med modern och styvsystern Ruth, som
till råga på eländet kastat lystna blickar på Dick
från hennes första filmruta, yuck. Tierney är HOT, HOT, HOT......
och säkert skulle de allra flesta män ha fullt upp med att ägna
sig åt henne på heltid under en smekmånad, men inte eunuck-tönten
Dick Harland inte, nej, nej.
Titeln lär vara hämtat från Hamlet där prinsens döde
fars ande ber honom att istället för att hämnas att överlåta
sin mors straff till himlen.
4:3 originalratio kanonbild, 2.0 stereo eller mono, engelsk text för hörselskadade
som tillval i USA utgåvan. Extramaterial: bildgalleri, jämförelse
filmrestaurationen, trailer, sheet, journalfilms-glimtar
från Oscarsgalan, samt ett...... och här måste jag protestera
å det bestämdaste:
Varning! Troligen det sämsta kommentarspåret in the History of the DVD
Ett bizarro-kommentarspår där den mycket pompösa
och oerhört dumdryge Richard Schickel sluddrar sig som
ett fyllo igenom hela filmen och upprepar vad som sker (tack IDIOT, jag har
redan
sett filmen...), han har uppenbarligen inte sett filmen innan, och berör
inte att detta är Gene Tierney's stora och erkända Tour de Force roll-prestation
och att denna film fullkomligt ÄGS av henne eller
att filmens kultstatus bara ökat och ökat med åren. Idioten
är rentav nedsättande mot Tierney, mot Gene Tierney då
alltså, Gene Tierney ..... oj, snacka om FEL MAN att göra
jobbet och man
undrar vad 20th Century Fox egentligen tänkte på här? Ett kommentatorspår
med Eddie Mueller, kungen av kommentarspår hade varit på sin plats.
På kommentarspåret deltar också den pinsamt bittre och till
synes med mentala problem brottandes Darren Hickman, dvs. den
odiöse aktör som spelar den mycket irriterande barnrollen Danny i
filmen. Kanske den mest irriterande barnrollen någonsin, vilket inte vill
säga lite då barn ofta, och oftast i äldre tid, stinker på
film med sina äckligt klämkäcka framträdanden och riskerar
att haverera
vilken film som helst. Han beklagar sig mest över att filmteamet inte gullade
med honom under inspelningen och bluddrar helt ovidkommande saker och om hur
dåliga och otrevliga skådisarna var. Ja,
nog sög Hickman alltid i alla fall - SKITUNGE, ende skådisen
som föll ur ramen i filmen, var istället glad att du fick vara med
i en absolut och allt mer älskad filmklassiker med den Gudomliga Gene
Tierney och fotats av Leon Shamroy i färgfoto som ta mig fan aldrig överträffats.
Skäms! Skäms! Vet hut!
Anm 2. Bara en tanke. Tänk OM ........ Stahl med flit lät Hickman
göra sin stinkeroo-barn rollgestaltning trots att hela filmteamet säkert
klagade på ynglingens uselhet. Varför? Jo, så att publiken
fick viss förståelse för Tierneys
i filmen monstruösa handlingar. Stahl var säkert lika hypnotiserad
av Tierney som vi i publiken och låter oss inte komma undan med att hon
är bara är The Bad Guy enligt Formulär A. Stahl, ett geni i så
fall