(US DVD med det famösa kommentarspåret) (Svensk DVD lågprisutgåva)

Anm 1. Oktober 2011: Såg om den för 10 + ggn och kan bara konstatera att jag ändrar mig. Trots filmens små brister i scenerna när Tierney ej medverkar, den
hysteriska rättegångsscenen och det kvalmiga Happy End slutet, så imponerar Tierney bara mer och mer för varje gång jag ser filmen, och fotot .......
herregud fotot. Jag har aldrig sett färgfoto som detta, inte ens i en sentida Technicolor som Suspiria och filmens och Tierneys legend bara växer och växer.
Denna film tar sig in på min Topp 5 lista över favorit Film Noir rullar

Mitt första möte med Leave Her To Heaven

Min relation till filmen är att jag som ung i Paris, 1980 eller 1981, skulle gå på bio med en polare (samma som jag släpade med till en Paris utkant för att se en franskdubbad men
oklippt Suspiria). Minns att man kom förbi några stora pampiga premiärbiografer utanför vilka folk köade i oändliga led (i Paris står/stod folk på gatan och inte i ngn foajé) för att
se den nyrestaurerade stumfilmsklassikern Napoleon av Abel Gance, som då hade gått lång tid redan sen nypremiären men betraktades som en "nyupptäckt" fransk nationalklenod.
Paris, europas filmkulturhuvudstad, tänk er folk i alla åldrar köa i Stockholm för att se en restaurerad version av ngn svensk stumfilm typ Körkarlen - whoo-ho-ho-ha-ha. Sverige,
där sitter vi i våra loppiga björnhudar framför grottans lägereld och grymtar gutturalt om hur bra Persbrandt var i den senaste Kommissarie Träck filmen,
Men, på bion bredvid utlovades en restaurerad 1940-talsklassiker och bilderna på Tierneys ansikte fångade in en som en vilsen nattmal på väg till en lysfyr i parisnatten.
Jag minns vidare att salongen var stor och praktfull i gammeldags stil och att det var nästan tomt. Man stack till vaktmästaren en slant efter att ha blivit visad till en plats i den öde
filmlokalen, så var kutymen (har för mig att damen hade en lustig liten struthatt på huvudet, ungefär som en man spänner fast med en gummisnodd på en svensk kräftfest och jag själv
arbetade extra på SF som biovaktmästare i många år men fick aldrig bära denna klassiska utstyrsel). Kriminaldramat fångade en, färgerna och Tierneys gestaltning och jag har för
mig att jag svagt mindes filmen från någon tevevisning i min barndom.
En fråga är ju om denna restaurerade filmkopia var den som gjordes i USA (fast det var väl Scorsese inblandad i och långt senare?) eller om detta var en tidigare restauration gjord
i Frankrike? En fråga för film-filmcineaster

Goddess Gene

Den gudomliga Gene Tierney gör sin allra bästa rollprestation i rollen som den djupt störda skönheten Ellen Berent, som förstör livet för dem som står henne nära. Tierney är genuint
och kyligt skrämmande på ett nästan obehagligt trovärdigt sätt (särskilt när man vet att hon själv kämpade under en oerhörd press med tilltagande mentala problem) och filmen visar på
de tragiska verkningar psykisk sjukdom kan ha på en familj. Filmen är en blandning av Film Noir och Melodrama där man, trots att detta är en färgfilm i Technicolor, ändå på ett sensa-
tionellt sätt lyckas få den att se ut som en svartvit Film Noir med dess skuggor (se bild nedan) och filmens fotograf Leon Shamroy fick en mycket välförtjänt Oscar 1946 för bästa filmfoto
i färg. Den oerhört skickligt komponerade båtscenen ihop med Tierney's fina spel, med hennes omänskligt nollställda ansiktsuttryck, gör den till en av filmhistoriens mest skrämmande och
minnesvärda.

Det nygifta paret
Bild t.v: Leon Shamroy's sköna skuggor i Technicolor är nästan utomjordiskt läckert och han belönades rättvist med en Oscar. Ja, inte ser dagens färgfilmer ut såhär inte. Åtskilda sängar förstås pga censuren
Bild t. h. Gene Tierney i den där scenen man aldrig glömmer (båda bilderna från nätet)

Gene Tierney inte bara är utan ser också FANTASTISK ut i filmen - överjordiskt är ordet. Hon Oscarnominerades 1946 för bästa kvinnliga huvudroll och borde naturligtvis ha vunnit
(men förlorade till ofta överagerande Joan Crawford). Men historiens gång har skrivit om scenariot och Leave Her To Heaven har blivit en älskad kultfilm som fascinerar generation av gene-
ration av filmälskare, och filmens status bara tilltar och tilltar bland filmvetare också.

Detta är tveklöst hennes stora Tour De Force roll och både Cornel Wilde och Jeanne Crain är hyfsade utan att stjäla något av strålkastarljuset från Tierney. Men trots Tierney och Shamroy's
foto så kan väl inte filmen räknas till de absoluta mästerverken, även om den är en stor personlig favorit som jag ser om ofta, ofta. Stahl's regi är iof sig ett mycket skickligt hantverk men manuset
har för många longörer med bl a en bisarr rättegångsscen och ett onödigt och kvalmigt påklistrat "happy end". (Omvärdering okt. 2011 se anm. ovan - Visst är den ett mästerverk).

Författaren Dick Harland (Cornel Wilde) möter den enigmatiska skönheten Ellen Berent på ett tåg. Hon börjar flirta med honom och säger att han liknar hennes far (ouch, 1a varningsklockan
guys) och han blir blixtförälskad och nerbombad i skoskaften, trots att oros-tecknen börjar att hopas. Problemet är att Ellen vill ha honom helt för sig själv och när både hans handikappade lille-
bror Danny och andra oönskade släktingar, som sköna Jeanne Crain, dyker upp för att oklokt nog ockupera dem under deras smekmånad (!) så bryter helvetet löst.
Om bara tönten Dick hade haft en hjärna hade kanske katastrofen undvikits. Ett mysterium är det: Hon säger ju ifrån klart och tydligt att hon vill fira sin smekmånad ENSAM med honom och inte
trängas i en lyhörd sommarstuga (kallad Back of the Moon) med hans bror, en gårdskarl och sen dessutom med modern och styvsystern Ruth, som till råga på eländet kastat lystna blickar på Dick
från hennes första filmruta, yuck. Tierney är HOT, HOT, HOT...... och säkert skulle de allra flesta män ha fullt upp med att ägna sig åt henne på heltid under en smekmånad, men inte eunuck-tönten
Dick Harland inte, nej, nej.
Titeln lär vara hämtat från Hamlet där prinsens döde fars ande ber honom att istället för att hämnas att överlåta sin mors straff till himlen.
4:3 originalratio kanonbild, 2.0 stereo eller mono, engelsk text för hörselskadade som tillval i USA utgåvan. Extramaterial: bildgalleri, jämförelse filmrestaurationen, trailer, sheet, journalfilms-glimtar
från Oscarsgalan, samt ett...... och här måste jag protestera å det bestämdaste:

Varning! Troligen det sämsta kommentarspåret in the History of the DVD

Ett bizarro-kommentarspår där den mycket pompösa och oerhört dumdryge Richard Schickel sluddrar sig som ett fyllo igenom hela filmen och upprepar vad som sker (tack IDIOT, jag har redan
sett filmen...), han har uppenbarligen inte sett filmen innan, och berör inte att detta är Gene Tierney's stora och erkända Tour de Force roll-prestation och att denna film fullkomligt ÄGS av henne eller
att filmens kultstatus bara ökat och ökat med åren. Idioten är rentav nedsättande mot Tierney, mot Gene Tierney då alltså, Gene Tierney ..... oj, snacka om FEL MAN att göra jobbet och man
undrar vad 20th Century Fox egentligen tänkte på här? Ett kommentatorspår med Eddie Mueller, kungen av kommentarspår hade varit på sin plats.
På kommentarspåret deltar också den pinsamt bittre och till synes med mentala problem brottandes Darren Hickman, dvs. den odiöse aktör som spelar den mycket irriterande barnrollen Danny i
filmen. Kanske den mest irriterande barnrollen någonsin, vilket inte vill säga lite då barn ofta, och oftast i äldre tid, stinker på film med sina äckligt klämkäcka framträdanden och riskerar att haverera
vilken film som helst. Han beklagar sig mest över att filmteamet inte gullade med honom under inspelningen och bluddrar helt ovidkommande saker och om hur dåliga och otrevliga skådisarna var. Ja,
nog sög Hickman alltid i alla fall - SKITUNGE, ende skådisen som föll ur ramen i filmen, var istället glad att du fick vara med i en absolut och allt mer älskad filmklassiker med den Gudomliga Gene
Tierney och fotats av Leon Shamroy i färgfoto som ta mig fan aldrig överträffats. Skäms! Skäms! Vet hut!

Anm 2. Bara en tanke. Tänk OM ........ Stahl med flit lät Hickman göra sin stinkeroo-barn rollgestaltning trots att hela filmteamet säkert klagade på ynglingens uselhet. Varför? Jo, så att publiken fick viss förståelse för Tierneys
i filmen monstruösa handlingar. Stahl var säkert lika hypnotiserad av Tierney som vi i publiken och låter oss inte komma undan med att hon är bara är The Bad Guy enligt Formulär A. Stahl, ett geni i så fall

Back