US DVD; Gripande melodrama-noir och snudd på mästerverk - ur Kino Video boxen

Natt, skuggor och ångest, och en Average-Joe, en man nyss hemkommen från WW2 som mördat i sitt lands tjänst och som nu mördat igen.
En klockren genre "hjälte" som likt sin olycksbroder Tom Neal i mästerverket Detour får åsnan Ior att verka glättig i sin livssyn. Båda övertygade
om att något turligt break aldrig kommer att inträffa för dem och att ödet alltid kommer att spänna upp sin snubbeltråd.
Henry Fonda's Joe lurar inte någon med sin ibland tillkämpat muntra attityd, då hans flickvän ist. undrar varför han är så sorgsen - sorry, ett lönlöst
dömt försök Joe. Fonda är ingenting annat än FANTASTISK, jag fick kamma ner ståpälsen ibland, och det är nästan så att man ställer denna roll-
prestation jämte hans insats i Sergio Leone's mästerverk Once Upon a Time in America som Frank, alla tiders bästa/värsta Bad Guy, men bara nästan.

Mina 3 Henry Fonda favoriter: 1. Once Upon a Time in America 2. The Long Night 3. Vredens druvor ....................... (ehum, mina 3 Jane Fonda
favoriter: 1. Barbarella 2. They Shoot Horses Don't They 3. Klute ............... OK, på allmän begäran då när jag ändå håller på, mina 3 Peter Fonda
favoriter också: 1. The Limey 2. Easy Raider 3. Ulee's Gold)

Filmen är en amerikansk nyversion av den franska 30-talsklassikern Le Jour se léve (Dagen gryr) av Marcel Carné med Jean Gabin i huvudrollen
(en film jag minns att jag såg på TV som liten, på den tiden när det bara fanns 2-3 kanaler men TV ändå mest bara visade filmklassiker, på den tiden
när svensk television's programchefer ännu inte begåvats med förkrympta genom-kommersialiserade råtthjärnor). Dagen gryr, ett exempel på den 2a
Noir-typen - den dystra franska 30-talsfilmen (den 1a var väl den tyska expressionistiska stumfilmen och den 3e, den numera egentliga Film Noir
genren - den amerikanska) och enligt textessän i extramaterialet så var The Long Night en homage till den franska 30-talsfilmen. Inte bara Litvak,
regissören, utan också filmens producenter och den för denna film så viktiga scenografen (production manager?) jobbade inom fransk film under 30-talet
och då inte med vilka struntfilmer som helst, utan med de stora klassikerna.

Till filmens filmens enastående dekor, kulisser och miniatyrer som lyckas ge en säregen mörk skönhet över den själva sinnebilden av en skitig, dystert
hopplös industristad tillkommer fotografen Sol Polito's mästerliga foto av natt och skugga. I extramaterialet ges exempel på hur filmmakarna med hjälp
av kulisser och miniatyrer skapade den dystra industristaden med sina dygnet runt bolmande skorstenar, en nästan expressionistiskt gestaltad helvetes-
håla (jag minns när jag som grabb tågluffade på sommarsemestern och, på väg till Paris med Nordpilen, vaknade upp på natten och kikade ut ur fönstret,
man var ngnstans i Ruhr och bolmande fabriker och underjordens smältugnar lyste upp natten med sitt skrämmande sken, samma känsla av undergång
och overklighet, hade man vaknat upp mitt i Ragnarök eller, burr.... och man la sig snabbt igen för att vakna upp i det soliga Paris).

Filmen börjar med ett Shakespeare-citat ur MacBeth och vi befinner oss i en anonym nordamerikansk industristad någonstans längs gränsen mellan Ohio
och Pennsylvania strax efter slutet av WW2. En stad med bolmande fabriksskorstenar och med banderoller uppspända över torget som hälsar sina sol-
dater välkomna hem. En blind ex-soldat (Elisha Cook, Jr. i sin sedvanliga miniroll) är på väg upp till sitt rum i ett hyreshus när en skjuten man stapplar ut
och dör i trappan. Mördaren bor högst upp och barrikaderar sig på sitt rum under det att polis och prickskyttar omringar huset och en folkmassa samlas
utanför. Joe Adams (Henry Fonda) undrar hur han hamnade i denna situation och natten med dess skuggor tar vid under det att han i multipla flashbacks
berättar sin historia för oss. Ja, vi har också Joanne's flashback inom Joe's flashback.
(Beskjutningen såg cool ut för sin tid och undrar hur de spelade in den, kanske sköt man på riktigt?).
Hur han, den enkle industriarbetaren uppväxt utan föräldrar på barnhem möter unga Joanne (Barbara Bel Geddes), cabaréflickan Charlene (Ann Dvorak)
och den medelålders lammköttsjagande trollkarlen Maximilian (underbart slemmig Vincent Price).

Henry Fonda är alltså fantastisk, miljöer och foto likaså, Vincent Price är magnifik också han och kanske rentav bättre än någonsin. Bel Geddes i sin debut
är också bra utom när hon måste stylta till det med peptalk-talet. Det är också intressant udda att se Fonda vs. Price, två helt olika spelstilar som möts.
Men jag är nog den enda som inte är så förtjust i Ann Dvorak's rollgestaltning som Price's ex-assistent, då replikväxlingen mellan henne och Fonda är för
hyperenergisk. Dvorak rör sig och talar som om filmen vevades i dubbel hastighet, idag en för onaturlig spelstil. Calm Down Girl! Sloooower please.
Andra biroller (folkmassan och poliserna) är också lite stela, utom Charles McGraw som kan ses i en energisk ytte-pytte biroll som snut.
Attraktionen mellan Joe och Joanne känns väl inte heller direkt himlastormande och nog hade Joe ett förhållande med Charlene, eller? Lite saker som hindrar
filmen från att vara ett klockrent mästerverk. Men miljön, fotot och den sorgset gripande Fonda är av mästarklass.

4:3 fullscreen originalratio, mono engelskt tal utan textning. Extramaterial: 2 jämförande klipp med det franska originalet, essän "Designing the Night: A Visual
essay on the making of The Long Night"

Back