Balettdansösen Marie Liljedahl, var bara
17 år gammal när hon spelade in det sensuella mästerverket Inga/Jag
- en oskuld,
1967 i regi av erotikmästaren, amerikanen Joseph Sarno, och i mina ögon
var hon kanske den ljuvligaste svenska filmaktrisen
någonsin. Filmen, som blev en stor internationell succé, följdes
upp med 1969 års Någon att älska/The Seduction of Inga.
Det utmärkta svenska filmbolaget Klubb Super 8 (www.klubbsuper8.com)
har släppt dessa båda filmer på svensk DVD
(Någon att älska släpptes våren 2008
i en fin nyrestaurerad anamorfisk widescreen utgåva). Klubb Super 8 som
gör en
bra kulturgärning och släpper (först på VHS, nu på
DVD) det andra stora svenska bidraget till internationell film (det första
förstås då Bergman-filmerna), de s.k. svenska synden-filmerna
från 1960- och 1970-talet. Från den glada tiden då Sverige
var välfärdslandet nr.1 och aktriser som Marie Liljedahl och Christina
Lindberg blev sinnebilden för de sköna svenska
kvinnorna och spred myten om det frigjorda erotikglada landet i norr. Idag en
sedan länge, länge svunnen era förstås.
Varför är då detta något att uppmärksamma?
Jo, förutom att filmen då innehåller
närmast äckligt söta Marie Liljedahl så gjorde Björn
Ulveaus och Benny Andersson, från
tiden pre-Abba i ett mycket tidigt samarbete, den fina musiken till filmen och
då bl a Inga Theme, vilket mina ögon,
är inget
mindre än den vackraste låt Björn Ulveaus och Benny Andersson
någonsin gjort, vilket inte vill säga lite. En sprött skör
och
oemotståndlig musikslinga som färgats en liten aning av tidens psykedeliska
stil, och som sitter som en smäck i huvudet. Även
"She's My Kind of Girl" finns på soundtracket. Aah, vad skulle
man inte göra för att få äga den singeln i originalpressning.
Om filmen - Joe Sarno's uppföljare till erotiska mästerverket Inga:
Inga Dahlman's (Marie) pojkvän har dragit iväg på utlandsjobb
och lämnat henne på ett sjavigt lägenhetshotell i Stockholm,
där
hon ansätts av bordellmamman Lissi Alandh. Hon får jobb som sekreterare
åt äldre författaren Stig och de har ett förhållande.
Sen möter hon rockmusikern Rolf (spelad av utmärkta popgruppen Tages
Tommy Blom) och Greta (Inger Sundh) som berättar
att hon är Stigs dotter och att de har ett incestuöst förhållande.
Marie Liljedahl hade även gjort bl a Eugenie av Jesus Franco när
hon blott 19-20 år gammal drog sig tillbaka från filmbranschen 1970.
Hennes skönhet och närvaro formligen glöder genom film-
duken och Sarno uppger att hon var hans mest sensationella upptäckt
och att hon kunde ha blivit en stor världsstjärna.
En tidig limiterad 2-disc USA utgåva av filmen (med mindre
bra bild dock) innehöll en av Sarno's bilder ihopsatt
fin musikvideo till
Inga Theme, en intervju med Marie Liljedahl (50 något)
idag och vilket borde vara av visst intresse, ett svenskt bortglömt nyupptäckt
artmovie-familjedrama av sex-mästaren Sarno: The Indelicate Balance
från 1969 med bl a en ung Kim Anderzon. Ett ödesmättat
och riktigt välspelat drama på incesttema. Karin (Kim Anderzon) och
maken, konstnären Harald (Jim Steffe) återvänder till modern,
Lena's (bra Ittla Frodi) gård, där han återupptar ett incestuöst
kärleksförhållande med modern. Chockade och frustrerade Karin
tröstar
sig med lesbisk sex med Harald syster Ingrid (Ulla Danielsson). En rätt
risig råkopia, men en intressant raritet.
Joe Sarno (amerikansk filmveteran som lär ha gjort flera hundra filmer)
gjorde några av sina bästa filmer i Sverige, förutom de båda
Inga
filmerna också t ex Young Playthings (1972 med Christina Lindberg) och
Kärleksön (1977), men även ren hardcore som Fäbodjäntan