Stora personliga favoriten Kiyoshi Kurosawa är tillbaka med ett personligt, tragikomiskt men ändå livsbejakande familjedrama från Den Nya istiden.
Lätt surrealistiskt med mästarens säreget unika stunder av öververklighet om en familj i den ekonomiska krisens Japan. Kiyoshi överger sin J-Horror
kriminal-drama bana för en film mer åt Bright Future hållet. MEN, även detta är en apokalyptisk film liksom Kairo/Pulse även om den inte handlar om
ensamhet eller att de döda inte längre får plats på andra sidan, utan om att de traditionellt stöpta mans- och kvinnorollerna i det japanska samhället, inom
familj och arbetsliv rasar samman i nutidens ekonomiska verklighet med nerläggningar och med arméer av arbetslösa och hemlösa på Tokyo's gator.
Gjorde stor succé i Cannes festivalen och är nog för mig årets bästa film år 2009 än så länge ihop med den likaledes mycket egensinniga ryssen Aleksei
Balabanov's brutala men svart roliga ryska 80-tals-sovjet-drama Cargo 200. Suveräna skådisar också förstås. (OBS!Spoiler kan förekomma nedan)

I filmens början blåser det upp till storm såväl bildligt som verkligt. Medelålders, 46-årige kontorschefen Ryuhei Sasaki (Teruyuki Kagawa) får beskedet att
firman flyttat administrationen till låglönernas Kina och att han får sparken. Aningen koleriske Ryuhei är gift med Megumi (Kyoko Koizumi, bl a prisbelönad
i likaledes egensinnige regissören Toshiaki Toyoda's Hanging Garden från 2005, jag älskar denna fina kvinna) och har 2 barn, vuxne Takashi och 13-årige
Kenji (Kai Inowaki). Han vågar inte, liksom mängder av andra japanska män, berätta för sin fru, rädd att tappa ansiktet och sin patriarkala ställning i familjen
och sällar sig till den stora massan arbetslösa, lämnar hemmet varje morgon propert klädd i kostym och med portfölj. Han möter bekante Kurosu (Kanji Tsuda)
även han i kostym och med portfölj som ger råd hur man håller skenet uppe. Men frågan är hur lurade deras fruar och barn egentligen är av narrspelet?
Här finns också historien om Kenji, om hans batalj med sin lärare (stackars) Mr. Eroto och han drömmer om att spela piano och går olovandes till lärarinnan
Ms. Kaneko (Haruka Igawa). Om Takashi som tar jobb i den amerikanska armén och flygs till Irak. Om Megumi, dit tyngdpunkten i berättandet förskjuts allt
efter som, och som till slut också likt sin man vill ha en Reset, omstart. Nå! Var är Koji Yakusho då? Ständige Kurosawa favoriten, jodå, han dyker upp, lugn

....... Förstås, ha, ha och bidrar med lite patenterad Kurosawa'esk apokalyps-feeling som misslyckad inbrottstjuv.

Här finns de där speciella Kurosawa stunderna av gåshudsframkallande öververklighet som när Ryuhei möter Kurosu's dotter Mikas ögon och scenerna med Megumi
ensam i hemmet. Här finns rörande ögonblick som Ryuhei's lättade och kärleksfulla blick på sonen på sjukhuset efter att han flippat ur och Megumi's tröstande ord till
den desperata och olyckliga inbrottstjuven - "du är iaf den enda som kan vara du". En intressant uppgörelse med det japanska samhället och dess stela roller för familje-
och arbetsliv, ett rollspel som faller samman och kollapsar när ekonomin kraschar. Två timmar hypnotism och jag kan medge att tårarna kom på slutet - Mästerligt!
widescreen, 2.0 stereo japanskt tal med engelsk text, trailer och galleri. Det här var den thailändska utgåvan, men filmen finns utgiven överallt förstås

Back