Charles Michael Kitteridge Thompson the IV alias

Black Francis - Francis/Frank Black

Indierockens Mozart, Bach, Ray Davies,Brian Wilson, som dels
solo, dels med Kim Deal, Santiago och Lovering skapat ljuvlig gitarrbaserad rock (pop/punk) med smarta och sköna melodislingor, både tung farligt hotfull alternativrock och ren pop-poesi samtidigt

Kim Deal, i mina ögon indierockens drottning fick inte bidra med sina egna smarta låtar och Pixies splittrades. Kim gjorde 1990 hyllade Pod med egna gruppen The Breeders och 1994 sköna Last Splash med
bl a grymma Cannonball, en av 90-talets bästa låtar (nu ihop med tvillingsyrran Kelley). Kim har också haft gruppen Amps, och även turnerat med Pixies i olika återföreningar, och har en underbar röst

Man inledde sin tillfälliga återförening för sommarturnén 2009 med en spelning i Stockholm på Where The Action Is den 12 juni. De gick på innan legenden Neil Young och spelningen lär ha varit finfin, även om vädret var fasansfullt med regn hela dagen och ca 8 grader på kvällen, ryys. Någon sensation med nyskrivet Pixies material blev det inte, men ändå, och personkemin mellan Francis och Kim var bra. 795 kr för en endagsbiljett och då fick man se Chrissie Hynde och Neil Young m.fl.
Sommarblues 1: saknade stålar och missade konserten men hade väl fryst ihjäl
Sommarblues 2: en "hemlig" spelning kvällen innan på Fryshuset, där de övade och smågullade med varandra inför ett liten skara. Inbjudan tidigare samma dag på Frank Black Net-sidan. Om detta visste jag intet - och jag kommer att gräma mig länge, lääänge. Tänk: Pixies i en liten intim lokal och med Black och Kim på solskenshumör. Arrrrgghhhhhh

DVD med en helt FANTASTISK konsert "Live at the Town and Country
Club - London May 1988"

Från storhetstiden kring Surfer Rosa och innan Doolittle, när Pixies var världens absolut bästa rockband. Så bra att jag som gammal pop-power pop-punk-garage-indie-rock-älskare (ja, jag börjar bli gammal nu, fick min första popsingel 1966 med Kinks-Dead End Street) faktiskt fick glädjetårar i ögonen (konserten ca 41 min)
Det är bara tragiskt att gruppen aldrig fick det stora kommersiella (även om de fick det kritikermässiga) genombrottet de förtjänade utan att de mer hippa (sexiga ?) epigonband som följde fick all credit för rockmusikens re-animering efter det rätt svaga 1980-talet (men OK, Nirvana's Nevermind och Smashing Pumpkins Siamese Dream t.ex är ju riktigt bra album de med, medges).
Sju musikvideos finns med här också, bl a Monkey Goes to Heaven och Debaser samt On the Road Tour Footage från 1989, ca 30 min. Bandets videos från den här tiden var nästan provokativt ocoola för den tidens skivpublik (även om musiken är himmelsk) vilket nog bidrog till att bandet sålde mindre än annars var möjligt.
Vidare röster om Pixies (andra artister/musikjournalister) ca 50 min: Nästan rörande att höra stora fanet Bono hylla bandet som USA's kanske främsta genom tiderna. U2 med sin saggiga arenarock, Bono likt Salieri i Mozartfilmen som förstår vad som är genialisk musik men är helt oförmögen att själv skapa den, och detta, FÖRSTÅS även om de själva badar i pengar i motsats till Pixies

1990 kom gruppens tredje album Bossanova som delvis också den är briljant
med låtar som Velouria, Rock Music, All Over the World, Allison och Cecilia Ann, men också tyvärr med några klart svagare nummer. Francis Black's inspiration tycktes nu tunna ut något efter några år av explosionsartad kreativitet på högsta konstnärliga nivå och dessvärre lämnade han inte heller något utrymme för Kim Deal's låtskrivande, varför gruppens splittring oundvikligen började att inledas. Kim Deal som startade upp egna projekten The Breeders (se nedan) och Amps.

Bossanova: Som någon sa "A kind of a update of 1950's music (surf) made
by a psychopath" -fast då positivt menat förstås

Sammantaget känner jag nog ändå att den här är den mest ofokuserade av gruppens plattor och den svagaste. Pixies turnerade ju som vansinniga världen över vid den här tiden, vilket nog förklarar flera låtars karaktär av utfyllnad. Dessutom svårt att överträffa Doolittle som ju var 100 %

Pixies 4e missförstådda sista platta Trompe Le Monde kom 1991 och gruppen som hela tiden utvecklat sin musik överraskade här med ett mycket hårdare sound. Ett nästan konstant mangel om rymden, religion och med diverse mer eller mindre kufiska referenser. I stort sett helt borta ur ljudbilden är nu....Kim Deal, och Eric Drew Feldman har tillkommit på keyboard/synt. Kort sagt, mer ett solo-projekt av Frank Black i samma anda som hans 1a och 2a soloplatta än det Pixies vi vant oss vid. Men credit ändå att man/han vågade söka nya vägar utan att bry sig om förväntningarna.

Många har faktiskt den här som sin favorit-Pixies platta och den kräver några spel-ningar innan den sitter. Först kan den ge ett förrädiskt mangel-intryck, men jag lovar - plötsligt träder alla de vackra, vackra melodiska hookarna fram och den
här den sista Pixies plattan kanske rentav har blivit min favorit med gruppen.
Den inleds iaf med 3 suveräna låtar: Trompe Le Monde, Planet of Sound och Alec Eiffel med det där orgasmiska outrot.

Därefter inledde Frank Black sin solokarriär med en kolossal mängd ofta fullkomligt lysande men tyvärr också fullständigt ignorerade plattor, ett av mysterierna

Efter att Kim Deal 1988 startat sidoprojektet The Breeders med Throwing Muses Tanya Donelly, och även med Josephine Wiggs och Shannon Doughton - onekligen ett riktigt grymt All-Female rockband det, kom så 1990...

Pod

en riktigt, riktigt bra och kritikerhyllad platta och absolut 90-talsklassiker.
Egentligen bättre än Last Spash, även om det inte finns någon Cannonball eller Divine Hammer. Med bl a läckra Glorious, When I Was a Painter, Iris, Limehouse och en riktigt bra version av Lennon/McCartney's Happiness is a Warm Gun,
alla låtar utom den sistnämnda skrivna av Kim Deal. Mästerproducenten Steve Albini satt bakom ljudspakarna igen förstås

Men Tanya Donelly fick bara med en halv låt på plattan och surnade till, lämnade gruppen. Kim Deal gjorde en Francis Black mot henne? Nå, Kim's tvillingsyrra Kelley anslöt istället så småningom och med en varierande besättning på bandets övriga poster genom åren sen

Ahooh... Ahooh... Ahooh...Ahooh...Ahooh...Ahooh...spitting in a wishing well, blown to hell...crash i'm the last splash, i know you little libertine, i know you're a real koo koo...hey now, hey now...want you koo koo...canonball

Ha, ha...Kim Deal's djupa låttext ihop med några oemotståndigt sköna gitarr-riff
ger 90-talsklassikern, odödliga power pop pärlan Cannonball

Om nu inte någon satans jämra tevereklam för trosskydd eller rakhyvlar holkar ur låten vill säga.....må månglarna brinna i helvetet för att använda de skönaste pop-klassikerna till sitt nasande.....hörde nyligen LA's underbara låt There She Goes användas till en soppreklam.....och Ja, jag tror bestämt jag hört Cannonball till någon reklam också....förstås. Naturligtvis så får väl låtägarna betalt, men ändå...

Den minimalistiska, mörkare (mer Pod än power-pop á la Last Splash) och fascinerande Title TK kom 2002 med 12 låtar inspelade 1999-2002 och plattan producerades av Steve Albini förstås. Möcke, möcke bra som Svennis säkert
skulle säga om han nu hade tid att lyssna på indierock

1. Little Fury 2. London Song 3. Off You 4. The She 5. Too Alive 6. Son of Three
7. Put On A Side 8. Full On Idle 9. Sinister Foxx 10. Forced To Drive 11. T And T
12. Huffer - alla skrivna av Kim Deal ensam (utom låt 1 och 9)

Inte en dålig låt, men populäraste låtarna på plattan är väl konsertfavoriten
Huffer och Son of Three

April 2008 släpptes Kim Deal's första Breeders projekt sen 2002 - Mountain Battles. Alternativrock var ordet, ännu strävt spretigare än Title TK och utan några indie-örhängen som Cannonball och Divine Hammer, eller ens Huffer, den
här gången. Motsträvig tar det nog några lyssningar innan den sätter sig, men
den mottogs i alla fall mestadels positivt av musikpressen

OBS - Konsert! Indierock-drottningen, legenden Kim Deal spelar på Berns, Stockholm den 26 augusti 2008 med sitt band The Breeders (med tvillingsyrran Kelley Deal). Oj, jag är hela 49 år gammal men känner mig som ett uppspelt barn
över att äntligen få se denna fantastiska kvinna framträda
(Om konserten se ovan)

Hail The King - The Fat Guy Rules - Äras den som äras bör

Socialstyrelsen varnar: Denna skiva kan vara starkt beroendeframkallande
och framkalla abstinensbesvär vid utebliven regelbunden spelning

Frank Black's andra soloalbum Teenager of the Year från 1994 är nog en av, inte bara 90-talets, utan också alla tiders bästa rock/pop-plattor. Givetvis floppade den kommersiellt då skivan hade fel fodral, för fet sångare och för bra låtar och då den skivköpande massan aldrig kan underskattas nog mycket.
Annorlunda än Pixies-stilen, borta är skriken, för ett mer melodiskt sound och ihop med Surfer Rosa och Doolittle svävar den i rockhistoriens högsta sfär.

Hela 22 angenämt korta låtar och de allra flesta är utsökta fint tillslipade små rock-pop mästerverk med djupt egensinniga texter. Plattan rivstartar med punkiga "Whatever Happened to Pong?", intensiva "Thalassocracy", sprött vackra "Abstract Plain", "Calistan", "The Vanishing Spies", fina "Speedy Marie" och singeln "Headache". Superabound låter som något från Kinks Village Green Preservation Society och White Noise Maker är magnifik. Black låter här ibland som Lou Reed, ibland som Ray Davies eller Roky Ericsson

Frank Black's första soloplatta från 1993 med samma namn, producerad ihop med Eric Drew Feldman, inleds med den mäktiga och vackra Los Angeles,
som vältrar sig över en och som är en av hans allra bästa låtar överhuvudtaget, vilket inte vill säga lite det, och den bästa låten på plattan förstås.

Sen är det en blandad kompott där jag gillar Fu Manchu och instrumentalen Tossed, båda med skönt saxofonblås. Two Spaces och I Heard Ramona Sing är också underbara, men sen är det en hel del iof sig personliga Frank Black kompositioner som som bäst bara är OK. Låtar som på hans nästa platta Teenager of the Year hade polerats ett snäpp ytterligare till perfektion. Brian Wilson/Beach Boys covern Hang on to Your Ego är ......

Nej, nej, nej....stopp, efter att ha lyssnat på plattan i 2 veckor i sträck så har låtarna liksom på Trompe Le Monde växt, surprise, surprise, och plattan är rentav nästan, nästan lika bra som den som kom året efter, nämligen...

- Teenager of the Year !

Kungen lever! I början av 2008 släppte Black Francis denna miniplatta...
och den är riktigt inspirerad och bra med hans helt unikt personliga Black-aktiga alster som vi hängivna fans älskar, men som kommersiell radio/TV, dryga musik-recensenter med anussmak och skivköpare tycks sky som pesten. Nu alternativare än någonsin verkar Black utifrån sin sajt - www.blackfrancis.net
och har under vintern 2008 turnerat Europa och innan sina konserter gjort överraskande och grymt fina ensamframträdanden på stan (se Youtube)

Låtar: The Seus, Garbage Heap, Half Man, I Sent Away, Seven Fingers, The Tale
of Lonesome Fetter och When They Come to Murder Me