Text below in swedish:
Det här är en Bollywood-uppdatering på
Hollywoodfilmen Paranormal Activity från 2007 och den bygger även
på en påstådd (eller verklig, ha, ha) händelse
från ett hemsökt indiskt hus, även Indien har sina spökhus.
Det görs massor av skräckfilm i Indien och kanske framförallt
då i Bollywood, men gemensamt för
dem alla är att kritiken oftast är nere vid skoskaften, urusla
omdömen är det normala, och detta gäller oavsett om filmerna
faktiskt också är bra och kommer
med ngt nytt fräscht i genren. Oftast är bollywoodhorror kass,
det skall medges men ibland, ngn enstaka gång så kommer
det pärlor i dyngan.
............................
Men, först en liten utläggning om Bollywoodhorror-filmens
undanskymda läge - Existerar indisk kultfilm?
(Ja, och jag menar inte The Ramsay's trashhorrors från
1980-talet då förstås, som ju onekligen har ngt som
liknar kultstämpel i Indien).
Ngt som jag lagt märke till efter många, många år
ute på nätet är att det tycks saknas en genrediskussion
- om horror och annan kultfilm - på diverse indiska
filmforum. Ngt som ju är mycket vanligt här i väst där
varenda ny horrorfilm, om det nu är en tysk retro-slasher eller
en japansk highschoolflicke zombie-splatter,
diskuteras livligt och nästintill varje filmälskare tycks
skriva sin egen recension på sin egen webbsida. Så skall
det förstås vara och visst är det härligt att känna
gemenskapen med andra kultfilms -bröder/systrar världen runt
och dela glädjen över en nytt genrefynd, en vrickad pärla,
om det nu alltså är en norsk nazizombie
rulle (Död snö) eller en argentinsk animerad kortfilm om ett
flickpopband som förvandlas till mordiska medusor som förintar
mänskligheten (Gorgonas).
Denne genrefilm diskussion saknas således nästan
helt vad gäller indisk film där den stora filmpubliken i sina
omdömen nästan alltid istället hyllar de mest banala
mainstream-filmerna och nästan alltid dissar sina innovativa vildhjärnor
som försöker prova på nya grepp utanför masalafilmens
lagda ramar. När det gäller sina
skräckfilmare så dissas dem alltid utan undantag, punkt slut,
i Indien är varje horrorfilm per definition underlägsen dem
som görs i väst.
Ja, och åter igen, de allra flesta Bollywoodhorrors som spottas
ut suger verkligen, det medges alltså, men här talar vi om
de få som faktiskt är bra.
Så ...... Regel No.1 när det gäller indisk horror
-
Strunta helt i vilka omdömen som ges på t.ex IMDB. En galet
underhållande och vilt innovativ desert-horror-witch rulle som
Kaalo, hyllad i väst av de få som
sett den, eller denna film Ragini MMS sågas t.ex totalt av de
miffon med sina huvuden uppkörda i sina arslen som kommenterar
på IMDB.
Men hur vet man då hur bra en ny Bollywoodhorror
är ? Hmm, svårt att svara på då dessvärre
Bollywoodhorror inte heller tycks diskuteras på västerländska
diskussionsforum om Bollywoodfilm, där man också mest lapar
i sig mainstream kioskvältare av ofta masalakaraktär. Det
gäller väl att hitta en indisk filmkritiker
på ngn av alla engelskspråkiga tidningar, eller en filmskribent
på ngn fansida, som man litar på, som har hyllat samma indiepärla
som man själv har gillat och som
man känner sig i synk med. OK, nu tillbaka till Ragini MMS ....
............................
I'm not a witch - I didn't kill
my children - This is my house
Uday och Ragini har det romantiskt ... en kort, kort
stund. Observera djupfokuset i bilden
Filmen startar med att ungdomarna (strax över eller
kring 20) Uday (Rajkummar Rao/Raj Kumar Rao) och Ragini
(Kainaz Motivala) åker iväg för en sexig
weekend. Uday har lånat ett gammalt hus på landet och har
tänkt sig att för en väns räkning och Ragini helt
ovetandes, spela in deras gökande på film och göra
en sexvideo. Huset har därför försetts med kameror i
rummen och genom dessa får vi följa skeendet i denna kammarhorror,
där beteckningen för en minimalistisk
film här blir rent bokstavlig då handlingens mest effektiva
scener utspelar sig just i kammaren, sängkammaren.
I början av filmen innan man nått huset så filmas det
med parets mobil, men denna skakiga handkamera försvinner lyckligtvis
sedan, urrrk och tack för det.
2 vänner, Pia (Janice) och Vishal (Rajat) dyker upp och berättar
att de hört av en lokalbo att huset anses besatt, att en kvinna
som dödat hela sin familj och kallats
för häxa en gång bott i huset. Vishal blir skrämd
av ngt och drar vidare med Pia och Uday och Ragini kan äntligen
börja umgås lite närmare, är det tänkt, men
...
En skräckfilm har olika verkan på olika tittare,
beroende på hur man påverkas av det visuella
och av horrorfilmens gestalter. Själv är
jag en vuxen man (50+)
som sett kopiösa mängder skräckfilm vid det här
laget och jag skall erkänna att jag mycket sällan blir skrämd
på riktigt av en film, men några ggr så händer
det och
häxor gillar jag inte alls, inte alls. Som liten såg jag
matinéfilmen och klassikern Trollkarlen från Oz och Margaret
Hamilton som häxan skrämde vettet ur mig, men
detta barndomstrauma hade sjunkit undan och nästan glömts
bort när jag såg Suspiria 1978 och den där häxklanen
på balettakademin, tack Dario Argento för dom
charmiga kvinnorna, Alida Valli och Joan Bennett, vilka mystanter. Här
är det en Marathi-talande dam som presenterar sig ... I'm not a
witch, i didn't kill my children,
this is my house, och det är mycket effektivt gjort. Debutregissören
Pavan Kirpalani lyckas med konststycket att få ett sovrum att
bli skrämmande.
Vad gäller det visuellas påverkan så
kände jag ett omedelbart obehag när paret befann sig i huset,
ett krypande obehag. De mest skrämmande scenerna i denna film
utspelar sig i 2 rum, i vardagsrummet och i sovrummet. Varför blev
jag rädd? På bilden ovan ses sovrummet och det ovanliga är
djupfokuset i bilden, med öppna
dörrar till andra upplysta rum i bakgrunden och med speglar. Speglar
i skräckfilmer känns ofta dolt hotfulla. I det andra rummet
de befinner sig i finns en mörk gång
i bakgrunden. Man ser på en skräckfilm, man har hört
att huset anses vara hemsökt och man oroar sig för att se
ngt otäckt plötsligt dyka upp i bakgrunden.
Att med så små medel, interiören i några rum,
skapa en genuint oroande stämning är onekligen mycket innovativt.
När Uday och Ragini upptäcker att de inte är ensamma
i huset blir de livrädda, framförallt Uday
som får fullkomlig panik när han skall röra sig genom
rummen.
Detta är mycket bra då han blir en Stand-In för tittaren,
det känns rentav som om man själv skulle röra sig i det
där jämra huset med sina öppna dörrar till andra
rum
och med sin mörka passage. Jmf detta med de flesta horrors där
ungdomarna i hemsökta hus (med en demon eller en slashermördare)
går ner i en mörk källare
med en tändsticka i näven och ropar .... hallå, är
det ngn där? Själv skulle man springa åt motsatt håll
så fort ens ben bar en.
Är detta en lyckträff ? Regissören följde
upp denna med ännu en horror 2014, som jag inte har sett och jag
ber att få återkomma med ett omdöme om denna.
Som sagt, Ragini MMS är en rasande effektiv liten lågbudgethorror
som i sina bästa stunder är den läskigaste bollywoodhorror
jag sett. Glöm IMDB omdömen.
Jag skulle mycket, MYCKET gärna vilja ha denna film på en
blurayutgåva likt uppföljaren Ragini MMS 2 med Sunny Leone,
det är bara att hoppas.
Uppföljaren Ragini MMS 2 blev 2014 en monsterhit i Indien och Sunny
Leone den indiska filmvärldens mest omtalade kvinna, men även
om 2an är mycket under-
hållande så är det Ragini MMS från 2011 som är
den som lyckas vara skrämmande.
anamorfisk widescreen, 5.1 eller 2.0 hindi med engelskt tal, ej sång/dansnummer
